Svårt att fatta...

Det har inte riktigt sjunkit in... Min vän är borta... för alltid... han kommer aldrig med sms:a, aldrig mer ringa, aldrig mer kommer man få en Peter-kram... men tillhörande tuttkläm *skratt*
Jag är tvungen att skratta... för hur många tårar som än faller så minns man de galna åren som man känt honom... alla tokigheter vi hittat på, alla fester, alla groggar, alla bilresor...

Peter har gett mig mycket... så otroligt mycket... och jag är inte ensam... vänner har han många... och vi är alla helt förkrossade av det som hänt...

Vår Peter...
Vi ses i Odens sal...