Ett år sen idag

Fan va tiden går... för ett år sen... i skrivande stund... runt 9 på morgonen... låg jag på operationsbordet på Gävle Sjukhus...

ska leta reda på min op-story å lägga in den här... hang on...

Tisdag 26/9 2006
Klockan 7 på morgonen kom min vän IT-A hem till mig... vi satt hemma i min soffa och tog det allmänt lungt en stund innan det va dags att åka till sjukhuset...

7:40 kom jag upp på avdelningen och blev där mött av en sköterska som blev väldans glad av att jag va jag då kirurgen tydligen letat efter mig (!)... de hade sagt till mig att komma dit RUNT 7:30 inte PRICK 7:30... men men...

Fick gå in i en sal där två av de fyra sängarna var upptagna... fick ställa min väska vid säng nr 3 och vänta en stund... sköterskan kom strax tillbaka med en liten burk med tre tabletter som jag skulle ta... mot illamående och värk fick jag veta... gick på toa en sista gång och bytte i samma veva om till de oerhört läckra sjukhuskläderna... trosor, skjorta och strumpor som av nån anledning ska gå över knäna - men nada resår... hehe... konstaterade snabbt att jag knappast skulle vinna nån skönhetstävling... =)

Dr. Krogh dök upp och pratade en stund och informerade mig om att det snart va dags för mig att rullas ner... snabba puckar lixom!! Mina saker togs om hand och jag pillade snabbt som attan ut alla mina piercings... utom en av ringarna i näsan som jag inte fick loss förrän nere vid op-salen...

Fick bädda ner mig i sängen och rullades sen ut till hissarna som förde oss ner till op-salarna... jag va som jag alltid är i stressade stunder - en riktig clown... att skratta e viktigt... att få andra att skratta är viktigt... två narkossköterskor kom ut och presenterade sig och tog i hand och sekunden efter rullades jag in i ett litet typ "för-rum" innan op-salen... fick gå därifrån...

Första anblicken av op-salen fick mig att bli svag i knäna... kunde inte fatta att det va dags... sekunder av ångest och ånger blandat med förväntansfulla ögonblick... med hjälp av en pall klättrade jag upp på op-bordet och tack vare den lilla balansen jag har rasade jag inte av *skratt* det som va krångligast var när jag skulle lägga mig på sidan så att narkosläkaren kunde kolla min rygg å se om epidural var möjligt... det va det tack å lov inte... drog en djup lättad suck... hehe...

sen började de sätta alla nödvändiga nålar å EKG-pads lite här å där... narkosläkaren pratade en massa med mig... han va rätt trevlig faktiskt... tårarna började inte falla förrän jag fick masken på mig... det va då det riktigt slog mig vad som skulle hända... att det skulla skära i mig - förändra mitt inre... kunde inte få stopp på tårarna heller... när de väl började ge mig medlet som jag skulle somna av hade jag panik... inte över open utan över insomningen... det är så äckligt...

minns att dramatiskt nog var mina sista ord innan jag somnade - Ta hand om mig... *ryser*

Nästa minne är väldigt diffust… hör röster och även min egen plus att jag skriker… måste ha varit när jag blev flyttad över till sängen eller när jag kom till uppvaket… ett hemskt minne men vet att det är äkta… men försöker att inte tänka så mkt på det…

När jag väl började vakna till på uppvaket va det lite dimmigt… tror att klockan va nånting runt 12… sov mest… dvs när jag inte tjatade på personalen om att jag ville ha mina piercings *skrattar* fick ligga å blåsa bubblor i en flaska titt som tätt… för jag pallade inte med masken… fick ju panik med den på… klaustrofobiskt värre… Kvällen ägnades åt telefonsamtal till lite folk… pappa ringde dock TILL uppvaket *skratt* så kan man ju också göra…

Lyfte ibland på täcket och kollade på förbandet som sträckte sig från strax nedanför brösten till strax ovanför naveln… hade inte blodat igenom… vilket sägs vara bra…

Låg på uppvaket hela dagen och hela natten… onsdag morgon blev jag hämtad och fick komma upp på salen…

Hade tur gällande salkamrater… fick inga gaggiga gamla tanter utan hade sällskap av pratglada tanter… Golden Girls lixom =)

Hela onsdagen spenderades på rygg i sängen… och nästan hela torsdagen också… satte mig dock upp för första gången och tog även några steg innan det blev ryggläge igen… Dagarna gick och besöken de kom å gick även de… Morfinpumpen var min vän… och katetern kände jag aldrig av… som tur va…

Men när det va dags å åka hem på måndagen va det verkligen dags… mådde så illa av sjukhusmiljön… maten fick mig att vilja spy och lukterna va inte nådiga… själv luktade man skunk trots duschar… *ryser*

Vägde mig själv innan jag åkte hem… upptäckte till min glädje att jag gått ner 4 kg… på bara några dagar =)